Ja som ni ser i föregående inlägg så kom de tillslut! Jag har varit sjuk sedan innan jul med rejält hosta,feber och nästäppa och det ville inte släppa (och har fortfarande inte gjort) hela familjen låg sjuk under julhelgen så jag kan väl erkänna att det var en lite sisådär jul, dock var vi alla 4 hyfsade iaf när vi hade tomtebesök och julmiddag(jag har inte känt smaken på julmaten denna gången:-( )
Julhelgen gick och resten av familjen blev friska MEN inte jag! Jag var dessutom inne på förlossningen flera gånger för att ha koll på de små och en period var flödet mer positivt men då visade det sig att jag hade dåliga prover! Så den 28e var jag återigen inne på koll då bm verkade helt inställd på att sätta igång mig!!! Jag var tacksam att Mario var med på den kontrollen för ajg blev en aning ställd och färdig för ett bryt då jag absolut inte mådde bra...hur skulle jag fixa o föda barn när jag mådde så dåligt? Efter ställningstagande så fick jag en frist på 2 dagar av läkaren, den 30 december skulle det bli bebisar menade han! Så vi åkte hem och jag gjorde vad jag kunde för att kurera mig. Kan inte påstå att jag mådde bättre när vi kom in dagen innan nyårsafton för att sätta igång det hela. Återigen pratade vi med läkare och de lyckades få tag i mina nya provsvar som visade en positiv ändring! Enda anledningen till att de var angelägna att sätta igång det hela var just mina prover och min hälsa som kunde bli sämre nu visade de proverna att jag var MKT bättre och då fanns det ingen anledning att skynda på. Ny tid: 2/1-2012!

Nyårsafton på förmiddagen så gick "proppen" och jag kände molande värk ngn gång ibland. Jag pratade även med förlossningen så de var förberedda på att jag nog skulle dyka upp inom ett dygn :-) Jag vilade mkt på nyårsafton ;-) Vi förberedde mina föräldrar på att ev skulle vi behöva barnvakt lagom till 12slaget...men jag skötte mitt vilande bra och vi firade nyår med barnen och tittade på raketer. Väl i säng så vaknade jag med pinvärkar en gång i timmen i 3 timmar och gick upp för att ha koll...när det var 10 minuter emellan så väckte jag Mario och ringde förlossningen (denna gången ville jag komma in i lagom tid och hinna med och föda) mina stackars föräldrar väckte jag 06 och sa att de fick komma ned och lägga sig hos oss o sova hahaha. Väl i bilen kände jag ingenting!!!Suck! Men när jag gick ur bilen och ställde mig upp så sa det pang och hjälp jag hade långa starka sammandragningar från bilen, över parkeringen, i hissen och utanför förlossningsdörren! Ctg-koll och sedan in på förlossningssal och i princip på med lustgasen direkt. Alla på förlossningen verkade överlyckliga över en tvillingförlossning, de förberedde allt direkt och det verkade som de väntade sig bebisar inom ngn timme!
Jag stod upp i ca tre timmar och försökte trampa ned ettan och under tiden gjorde jag och Mario upp en hel Torkyrulle! Vi snöt oss, jobbade igenom en värk, snöt oss, jobbade igenom en värk osv :-)

tillslut kom ettan (Caspian) ut och han var direkt nöjd i pappas famn med barnmorskor och läkare direkt jobbade vidare med tvåan. Eftersom tvåan inte kunnat ligga fixerad så fick jag en barnmorska på magen så fort Caspian kom ut (aj!) hon skulle då fösa ned honom i kanalen medan de andra gjorde ultraljud för att ha koll i vilken position han var på väg ut i, samt hjärtljud. Jag var lite smått arg över att inte få en andningspaus men insåg att det var bara att hänga på...två krystvärkar så kom vår lille Vincent ut! Han skrek till men gjorde sedan paus och därför fick de gå till akutrummet med honom för att ge lite extra luft. Jag fick Caspian till mig och pappa gick med lilleman. Doxk rörde det sig om minuter och sedan var de båda tillbaka hos oss. Hela rummet var lyriskt! Bm tårögda och de fotade en massa åt oss :-) Vår barnmorska hade inte haft ngn tvillingförlossning på 12 år och hon var överlycklig. Själv var jag i det utmattade tillståndet och insikten av att det hela var KLART! Färdigt och det gick bra! Fick ha båda små hos mig en stund och sedan lite vägning och matning av lilleman då hans blodsocker var lågt. Vincent är den som haft dåligt flöde i sin navelsträng därav lite mindre och sämre blodsocker.
Vi var tre nätter på BB sedan åkte vi hem. Nu kämpar vi med matning och försöker hitta de rutiner som går. Flickorna är överlyckliga och lillsessan är mitt inne i sin trotsperiod vilket gör allt ännu mer intensivt. Vi försöker se henne och ge henne tid med med två småpojkar som vill ha mat var tredje timme och ibland inte synkat så blir det tufft. Som tur är har vi underbara vänner och familj som ger henne det när de kommer!
Mitt mammahjärta är just nu så översvämmat och jag är så tacksam för vad jag har och ödmjuk inför detta som känns som ett lååångt äventyr. Jag älskar dem så! Det låter kanske banalt men lyckligare än så här kan jag nog inte bli!