Men en liten fundering jag haft idag efter att vår 3+åring kört rejält trotsargräl med både mig och mannen är: Är det ingen annans barn som trotsar? Lever rövare? Skriker? Slår i dörrar? Skrattar åt en vid tillsägelse? Vägrar precis allt? Inte lyssnar? Jag menar jag har tittat på olika bloggar (okända personer för mig) och hittar inte en tillstymmelse till trots bland dessa rosenkindade små sötungar och facebook ska vi inte bara tala om! Jag KRÄKS! Alla statusuppdateringar om hur underbart liv, underbara barn och perfekt hem alla har? Alla barn är så himla snälla, duktiga, söta, underbara gullogulligull! Det får mig att se RÖTT och fullkomligt bara ge upp!
Dock ser jag ett mönster på min egen fb just nu: sjuka, sjuka igen återigen sjuka. Inte så kul det heller och har faktiskt börjat dra ned på fb rejält då jag känner att så många som har mig tillagda där ändå inte bryr sig om mig och min familj genuint annat än ur nyfikenhet...också en sak jag funderat mkt på...Vilka har man tillagda på fb egentligen? Finns det någon anledning att ha människor som man aldrig pratar med? Aldrig träffar? Eller är det det just fb är till för? Människor som man en gång haft en relation till men tappat kontakten med, jag har läst vid högskolan och har flertal personer därifrån, grundskolan, olika jobb osv osv. Om jag börjar radera dem som aldrig kommenterar eller ger sig till känna mot mig på fb, blir de sura då? Är det sociala nätverket på fb upplagt så nu? Att om jag plockar bort ngn så tror den personen automatiskt att jag inte gillar den längre? För mig behöver det inte betyda ett ogillande mera ett konstaterande att näe vi har ingen realtion till varandra längre helt enkelt,alltså vaken GILLA eller OGILLA!
Mkt har hänt under min graviditet som gjort att jag börjat tänka annorlunda kanske är det hormonerna kanske inte men att under en graviditet stöta på komplikationer är inget man drömmer om och det har varit en väldigt tuff tid för oss pga ORO för de små i magen, hur de mår och att de växer. Ständig rädsla att de ska behöva komma ut alltför tidigt vilket i sig kan påverka deras hälsa osv. För så har det varit, vi har hållit realtivt god min utåt men känt av både stress och oro. Jag kan inte undgå att bli lite ledsen när folk i första stund enbart tänker på hur "jobbigt" vi kommer få de med två små bebisar och hur tufft det kan bli istället för att glädjas med oss då vi själva är lyckliga och ödmjuka mot vad livet ger oss. Vi har aldrig bett om ngn medömkan då vi inte ser det så, vi tillhör inte dem som gillar att frossa i allt negativa utan till och med nu under denna tid när vi mottagit växlande besked har vi bitit ihop och försökt se det ur det positiva. Undrar vad som gör att an del människor hellre väljer de negativa? Hmm det är ngt jag får skriva om i ett annat inlägg helt enkelt!
Trevlig fortsättning mot det nya året! Det ska vi ha trots alla sjukdomar!
Kram
0