minns man mer än andra... Idag är en sådan dag. Det svåra i det hela är att man tror att allt stannar när man mister någon. Att klockorna stannar, att man alltid ska minnas smärtan i hjärtat och att man ALDRIG kommer kunna skratta, le och känna glädje igen. För den personen finns inte mer och man kan inte annat än gråta och sörja och undra: Varför?
Men så plötsligt så upptäcker man att åren går...tiden går! Hur gick det till?
Jag är inte närmast sörjande, jag var en osynlig människa i mängden men om jag idag har minnet så kan jag inte ens föreställa mig den familj som sörjer i evigheten!
Jag älskar, jag skrattar, jag gråter - Jag lever! Det ska jag försöka påminna mig om oftare...och vara tacksam för livets gåva!
Ta hand om er!
Usch ja jag minns också denna dagen, tänker fortfarande på det ofta!!!
skriven